محكمة السويد العليا (ستوكهولم)

التعليقات

• 
  saman ibrahim (زائر)

  Hellre dör jag här än åker tillbaka dit” Saman Ibrahim Abdulraham, 27 år, har inte fått specialistvård mot sin polio under sina två år i Sverige - nu föredrar han döden framför utvisning till Irak Publicerad: 2011-06-29 03:00 | Uppdaterad: 2011-06-29 10:55Textstorlek Tipsa andra Mer om samma ämne: Hotad till livet av terrorister Humanitära skäl - inte skäl nog Vingåker. Den 15 juni skar Saman upp sina handleder. Han hittades i en blodpöl på toalettgolvet av en "ft", en annan förvarstagen irakier. Senare samma kväll skulle transporten gå från förvaret i Flen till Arlanda flygplats för tvångsutvisning till Irak. Saman var en av dem som skulle utvisas den kvällen, men valde i stället att försöka ta sitt liv. - Hellre dör jag här än åker tillbaka dit, säger han. Saman Ibrahim Abdulraham är 27 år, har polio och sitter i rullstol. Hans fötter ser onaturligt stora ut där de vilar mot rullstolens fotstöd: de växer ut ur två tunna pinnar till underben. Saman har nästan ingen känsel kvar i underbenen, han kan inte stå själv eller hålla upp benen utan hjälp av händerna. Under den senaste tiden har han märkt att även armarna börjat bli allt mer kraftlösa. Iakttagelsen bekräftas av hans rumskamrat Nadaz. - Förut kunde han snurra hjulen själv och förflytta sig i lägenheten utan hjälp, nu orkar han inte det, säger Nadaz medan han hjälper till att rulla ut Saman på balkongen. Kraftlösheten kan bero på att Saman knappt äter någonting. Efter det första självmordsförsöket slutade han äta och är just hemkommen från sin andra intagning på en psykiatrisk intensivvårdsavdelning. Efter det andra självmordsförsöket beslutade gränspolisen att inte fortsätta hålla honom i förvar. Han får bo i vanligt boende. Han äter igen, men ytterst lite, är mycket trött och rädd varje gång någon kommer in i lägenheten. Han tror att det är Migrationsverket. Försämrat tillstånd Han är rädd för att hans sjukdom har börjat angripa mer av hans kropp. Han pekar på ett ställe vid handleden, strax nedanför ärret efter självmordsförsöket. Det är avdomnat. Enligt ett läkarutlåtande kan han ha postpoliosyndrom, och då försämras tillståndet betydligt. Orsaken är inte klarlagd eftersom Saman inte fått komma under specialistvård under sin tid i Sverige. Vuxna personer utan permanent uppehållstillstånd är endast berättigade till "omedelbar sjukvård som inte kan anstå" vilket betyder att de behandlas endast i akutfall. Den rullstol Saman sitter i är skänkt av Frälsningsarmén efter idogt letande av en personal på förvaret och en diakon från Svenska kyrkan. Saman hade en rullstol från Hjälpmedelscentralen fram till den första utvisningen, men då krävdes den tillbaka. Hur man tänkt att han skulle ha klarat sig i Bagdad och under vidare resa till Mosul, ensam, och utan rullstol, är höljt i dunkel. När Saman anlände till Sverige för två år och sex månader sedan kunde han gå själv. När det slutliga utvisningsbeslutet fattades kunde han inte stå utan hjälp och var svårt drabbad av smärta och försämrad motorik. När han skulle utvisas den 25 maj "vägrade Saman medverka till utvisningsbeslutet genom att slänga sig ur rullstolen och vägra låta sig transporteras till flygplanet". Han hade då erbjudits 30 000 kronor i återvändandebidrag, en summa som utgår enligt ett avtal som Sverige och Irak ingått om att få skicka tillbaka irakier till hemlandet. - Men jag vill inte ha de pengarna. Jag vill stanna kvar här, för här kan jag få hjälp. Jag har ingen i Irak, jag är helt ensam. Vad ska jag ta mig till där? Medicinerad och uppgiven I den lilla pappershög med myndighetsbeslut och läkarintyg som Saman har bredvid sin säng finns en lista på mediciner han ska ta: alvedon, sömntabletter och antidepressiva. I takt med avslagen, den sinande känseln i benen, de tilltagande poliosmärtorna och benens förtvining har han blivit allt mer uppgiven, vilket också konstateras i läkarintygen. Själv berättar han om hur glad han blev den gången en läkare sa till honom att det finns behandling som kan få honom att må bättre. Men någon sådan behandling har han inte fått. Sammanlagt sju läkare har utfärdat läkarintyg som konstaterar "behov av specialistbedömning för poliosmärtor", att han "bör få specialisthjälp av ett samlat neuroteam", att "behandling med sjukgymnastik skulle vara lämpligt" men samtidigt skriver att någon specialistbehandling inte kan komma i fråga så länge patienten inte har permanent uppehållstillstånd. I stället har han fått recept på antidepressiva medel och sömntabletter. - Saman är mycket förändrad, säger Nabaz. Han var glad och social förut, innan han var på förvaret. Han duschade själv, lagade mat, kom ut lite. Nu orkar han inte prata, han äter inte, har ingen kraft. - Jag kan inte åka tillbaka. Då dör jag hellre, säger Saman. - Snälla, snälla, help me.

  سنة مضت:13سنوات مضت: | reply | hide comment